Tony Cragg
SCULPTURAL LANDSCAPE
Bild: Peter Lennby
Det finns besjälade platser som man inte hittar om man inte letar efter dem. En bra bit från trafikerade huvudleden och på avstånd från storstadens intensiva nerv uppenbarar sig Pilane som en plats för stillhet och eftertanke. Natur och kultur samverkar här. Med ett stort välbevarat gravfält från järnåldern, fornborgar i närheten och en omväxlande och vacker topografi är Pilane unikt. Det är en plats med utsikt och en plats för insikt. Under ett tyngdlöst ögonblick befinner vi oss i en liten Arcadia fylld av möjligheter.
Sommaren 2026 visas i Pilane ett generöst urval om elva skulpturer av den brittiske konstnären Tony Cragg. Skulpturen Pool, som sedan tidigare är ett permanent inslag i skulpturparken, får därmed sällskap av andra verk, som Cragg har skapat under de senaste åren.
Rikedomen och oförutsägbarheten i Tony Craggs estetiska idéer är lika häpnadsväckande som mångfalden i naturen. Naturen har också varit en ständig inspirationskälla för Cragg, som tillbringade minnesvärda år i barndomen på farfaderns gård i södra England. Det organiska och det geometriska förenas skarvlöst i hans suggestiva verk.
Sedan begynnelsen av hans konstnärliga arbete 1969 har Tony Cragg varit ständigt på jakt efter nya möjligheter. Hans konstnärliga drivkraft tar sig uttryck i skulpturala experiment i material som brons, sten, trä, plast, glasfiber med flera. Det handlar om form, materialets kärna och om ytans behandling. Hans skapande börjar med en förnimmelse — något som vill ta form, men ännu inte vet hur. Den konstnärliga processen blir här som ett uthålligt lyssnande. En rörelse framåt som är både intuitiv och obönhörligt logisk. Formerna utvecklas inte mot en representation av något som redan existerar, utan utvecklas för att slutligen leda till oplanerade och oförutsägbara nya former. Skaparinstinkten handlar inte i opposition till förnuftet, utan följer sin egen stränga logik, som om besluten redan fanns dolda i materialet.
Craggs konst föds ur inre strukturer. Ibland ur en geometrisk figur och ibland ur en mer obestämd form, ett inre tryck eller en förskjutning. Hans skulpturer utvecklas som ett svar snarare än som ett påstående. Som om konstnären upptäckte former som ännu saknar ett definierat språk.
Konstnärens blick är ofta är riktad nedåt, mot det som finns under våra fötter. Mot geologin. Mot lagren som bär oss. Att känna landskapet, att förstå hur marken formar livet ovanpå den — växter, djur, människor. Allt vilar på materiens långsamma rörelser. ”Utan material finns ingenting, material är allt som finns”, upprepar Cragg i intervjuer. Essensen ligger just där: i den djupa känslan att den materiella världen ytterst är komplicerad och sublim. Varje material har sina egna egenskaper. Bronsen är mjuk, följsam, lätt att manipulera – med låg smälttemperatur och en kroppslighet som låter sig formas. Stålet är dess motpol: hårt, motsträvigt, kräver industrins kraft och tekniker för att bearbetas. Olika material, olika viljor.
Ändå rymmer alla av Craggs skulpturer en närmast koreografisk potential. I verken finns en ständig spänning mellan stillhet och dynamik, mellan tyngd och flöde. Former vecklar upp sig, nystar ut sig, böljar och smälter samman. Som om materien själv befann sig i rörelse.
Den vidunderliga bronsskulpturen Manipulation från 2008 skiljer sig från Craggs senare verk. Något som liknar händer har blivit sin egen varelse, som vrider sig loss ur sina ursprungliga former – av trots, av brist, av ett inre kaos. Fingrarna spricker isär som viljor. Varje led drar åt sitt håll, som om den försökte bryta sig loss från det grepp den borde hålla. På nära håll stiger tecken fram ur metallen: grekiska och latinska bokstäver, instängda men otåliga, pressande inifrån och vidare ut genom bronsytan. I kärnan vilar en laddning — en stilla, obeveklig kraft, redo att spricka, redo att bli fri.
Tony Craggs skulpturer tycks ofta rotera kring en inre kärna, som om de höll fast vid en osynlig axel. Ever After finns i flera versioner. I 2010 års version, som visas i Pilane, ligger fokus på materialets dynamik — som om skulpturen uppstått ur en intensiv, virvlande centrifugalrörelse. Verket bär spänningen mellan tyngd och hastighet: ett tungt material som ändå tycks vilja bli flöde, stigande och fallande, en form som nästan verkar organisk och geologisk i sin rörelse.
Masks är baserad på Janus — den romerska guden med två ansikten – och består av staplade, rundade lager som pressas samman, absorberas, sträcks ut och återförs. De bär spår av strimmor och kompression, som andningsmärken i materien. Genom hela formen löper en envis puls, en rytm som är igenkännbar i Tony Craggs konst, men som här får en nästan organisk intensitet. Varje verk blir en studie i volym och skala, men också i tid. De cirkulära och elliptiska lagren reser sig uppåt, lager på lager, som om formen byggde sin egen geologi. Ur detta system föds en massiv men levande kropp. Profiler av mänskliga ansikten överlappar, glider in och ut ur konturen, tills figurationen löses upp och lämnar kvar en resonans: ansiktet som eko, som antydan, som struktur snarare än bild.
Ändå uppstår en omedelbar igenkänning. Kroppen gör sig påmind, inte genom detaljens tydlighet, utan genom tyngd, balans, en antydd förskjutning. Skulpturerna förenar kraft och sårbarhet: de står stadigt och verkar samtidigt vara på väg någonstans, fasta men med ett inre flöde, som om materialet höll på att byta tillstånd.
I Masks blir människan inte avbildad utan förskjuten, transformerad. Profilerna är inte porträtt, de antyder bara allestädes närvarande mänsklig närvaro. Formen rör sig mellan det bekanta och det främmande, mellan det inre och det yttre, som om den bar två världar samtidigt. Betraktaren möter något som inte låter sig fasthållas: en gestalt som fortsätter att skifta med blickens vinkel, med ljuset över ytan, med närvaron i landskapet.
Industrial Nature ingår i en serie storskaliga skulpturer i aluminium och brons. Formerna i dessa verk växa, vridas och staplas som om de följde en egen inre logik snarare än människans. Ytorna skiktas lager på lager, vecklar ut sig och sluter sig igen i en stilla men intensiv rörelse, som om skulpturen tänkte med sin kropp.
Det abstrakta formspråket vibrerar av en subtil laddning. Blicken kan förirra sig i formernas svallande kurvor och täta strukturer. Vad ruvar här? Blommor som slår ut? Koraller som växer i havets dunkel? Celler i delning eller vingspannet hos en gigantisk fjäril? Är det kronblad vi ser — eller propellrar? Natur och teknik speglar varandra tills gränsen mellan dem löses upp.
Den lysande gula färgen pulserar över ytan, bruten av fläckar där färgen slipats bort, som spår av tid, beröring eller erosion. Här blir ytan inte en beklädnad utan en hud, märkt av sin egen tillblivelse. Skulpturen tycks andas, trots sin tyngd. Men denna vitalitet är paradoxal. De organiska formerna är gjutna i styva, industriella metaller — material som bär idéer om kontroll, beständighet och teknologisk makt. I denna motsägelse förkroppsligas det Cragg beskriver som en kollision, men också en möjlig sammansmältning, mellan det organiska och det artificiella. Skulpturerna står som frusna ögonblick av tillväxt, fångade mitt i en rörelse som aldrig fullbordas.
Industrial Nature kan tolkas som ett lågmält men tydligt motstånd mot en värld dominerad av standardisering och steril perfektion. I stället för släta ytor och tydliga funktioner erbjuder Cragg komplexitet, oregelbundenhet och öppenhet. Här finns en längtan efter materiell vitalism — en påminnelse om att också det industriella kan bära på liv, och att formen fortfarande kan vara en plats där natur och människa möts, inte i harmoni, utan i en pågående, fruktbar spänning.
Dreamsleeper ingår i en serie vertikala, pinniga skulpturer i rostigt cortenstål eller brons. Till skillnad från många av Craggs andra verk är dessa konstruktioner öppna och till synes vingliga. Mellanrummen bär lika mycket betydelse här som formerna själva. Serien har inspirerats av afrikanska nackstöd, traditionellt snidade ur en trädgren — en brygga mellan naturens slingrande former och människans behov av stöd och vila. På liknande sätt balanserar Craggs verk mellan det framvuxna och det formgivna.
I denna version reser sig Dreamsleeper till en höjd av fyra och en halv meter. Trots skalan finns något påfallande varsamt i dess hållning. Den smala gestalten tycks ta försiktiga steg genom Pilanes varierande landskap, som om den lyssnade till marken den rör sig över. Skulpturen förenar styrka och sårbarhet i en form som är både främmande och förunderligt levande.
Stack tillhör Craggs mest återkommande och ikoniska motiv. Här ligger staplingen som en grundpuls. Former läggs ovanpå varandra, lager på lager, som geologiska snitt eller industriella minnen. Serien bär spår av industrisamhällets rytm — ett arv av ordning, repetition och konstruktion — men rör sig samtidigt bort från det strikt funktionella, mot något som liknar växande.
I Mean Average, fört i glasfiber, reser sig de enskilda detaljerna ur stillheten — stora, tunga och samtidigt i rörelse. Formerna böljar som sand i vind, som berg långsamt formade av tid. Pelarliknande kroppar sveper uppåt. I deras ytor anas mänskliga ansikten. Skeva profiler som träder fram löses upp och försvinner igen.
Skulpturen är uppbyggd av lager – organiska skivor med mjuka kurvor — som om materien mindes sin egen historia. De liknar eroderade klippor, sediment som lagts på varandra genom årtusenden. Här smälter människan samman med landskapet. Silhuetter uppstår ur massan för att genast återgå till den. Kroppen är inte skild från naturen utan en del av dess oändliga flöde.
I en värld som skälver av globala kriser skänker det hänförande, forntida landskapet i Pilane en annan upplevelse av tiden. Här rör vi oss mellan årstidernas cykler, ljusets skiftningar under dygnet och mellan fruktbarhet och naturlig förmultning. Utställningen Sculptural Landscape rymmer en symbolisk laddning. Den pekar både mot det landskap som naturen själv formar och mot det som formas i naturen av människans hand, av materialens vilja, av tidens tryck. Konsten är här också vår individuella upptäcktsfärd inom oss själva. Konstverken är aldrig isolerade utan fullbordas i mötet med vår livserfarenhet, kunskap och känslighet. Tony Craggs verk blir därmed mer som mentala tillstånd att erfara än objekt att beskåda. Skulpturerna gör motstånd mot all brådska. De sjunger till långsamhets lov och sträcker sig mot evigheten.
Tony Cragg, född 1949 i Liverpool, är en av världens mest kända skulptörer. Han är utbildad vid Gloucester College of Art and Design i Cheltenham 1968–1969, vid Wimbledon School of Art 1969–1972 samt vid Royal College of Art 1972–1977. Sedan 1977 är han verksam i Wuppertal i Tyskland. Under somrarna arbetar han i sin konstnärsateljé på Tjörn i Bohuslän. År 1988 tilldelades Cragg det brittiska Turnerpriset och år 2007 belönades han Premium Imperalie-utmärkelsen.
Sedan 1994 är han ledamot av The Royal Academy of Arts i London. Cragg har ställt ut världen över och hans verk finns på en mängd offentliga platser.
Från den 4 maj till mitten av juli kan Tony Craggs verk ses på Cá Thron i Venedig i hans separatutställning Oceans of Drops. Från den 6 maj till den 28 juni 2026 deltar Tony Cragg även i grupputställningen Waves som pågår parallellt med Venedigbiennalen i Casa Sanlorenzo. Utställningen utgår från vågen som visuell metafor och handlar om rörelse och transformation som universella språk i både konst och vetenskap.